Förälder till deprimerade vuxna barn: föräldrar som lägger sig i vuxna barns liv
Förälder till barn med psykisk ohälsa
Jag lever sen många år tillbaka tillsammans med min man, vi har två döttrar tillsammans. Vår äldsta dotter har borderline och hon mår periodvis mycket dåligt och har gjort flera självmordsförsök, vilket gjort oss i familjen mycket oroliga. Nu har vi kommit till en gräns min man, jag och vår andra dotter som är 16 år, vi känner att vi inte orkar längre. Det är hela tiden tal om vår äldsta dotter om hur hon mår eller inte mår. Hon är städigt närvarande hemma hos oss. Hon bor själv i en lägenhet i stan, men kommer varje dag och äter hos oss. Vill sen bli hemskjutsad. Vi måste få läka ihop! Och kunna göra familjeaktiviter utan äldsta dottern som inte orkar detta. Jag har svårt att säga ifrån till henne, jag har svårt att ställa krav på henne. Jag vet inte hur mycket jag kan säga ifrån utan att hon börjar må dåligt igen. Orkar inte längre vara mamma på heltid till en vuxen dotter. Hon klarar inte av för stora folksamlingar, klarar inte av höga ljud, klarar inte höra borrmaskiner, klarar inte av oss i familjen ibland.
Förälder till deprimerade vuxna barn:
Tufft för föräldrar till vuxet barn med psykisk sjukdom
Blir mitt barn hjälpt av att höra om min egen erfarenhet av sorg? Att få höra om dina upplevelser av sorg kan trygga barnet i att själv våga prata om sina känslor. Var lite försiktig bara så att barnet inte känner ett ansvar för att få dig att må bra. I övrigt, anpassa berättandet utifrån barnets ålder. Ta gärna hjälp en bok eller en film om sorg, så ni kan prata utifrån en färdig berättelse. Jag är orolig för vad mitt barn berättar för sin terapeut om sin sorg. Kan jag fråga mitt barn? Det är jättebra att du bryr dig! Det är okej att du frågar barnet hur hen upplever sina samtal med terapeuten. Lyssnar hen på barnet? Känner barnet sig trygg? Däremot har barnet ingen skyldighet att berätta vad de pratar om. Det är en sak mellan barnet och terapeuten. Se det som att du ger barnet ännu en trygg plats, fast utanför hemmet. Ett rum där barnet kan uttrycka sina tankar och känslor utan att känna ansvar och skuld gentemot närstående. Jag vill inte att mitt barn pratar med någon utomstående om sorg som rör familjen.
Trött på mina vuxna barn
Kort sammanfattning av hela avhandlingsprojektet. Övergripande syfte för avhandlingsarbetet är att fördjupa kunskapen om att vara förälder till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom. Delstudierna har för avsikt att belysa föräldrars vardagliga tillvaro, kontakten med psykiatrisk vård och samhällets bemötande. Ytterligare syfte är att beskriva och jämföra föräldrars skattning av upplevd livskvalitet relaterat till olika faktorer. Delstudiernas specifika syften; — Att beskriva vardagliga upplevelser av att vara mor till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom delstudie I — Att beskriva vardagliga upplevelser av att vara far till vuxet barn med långvarig psykisk sjukdom delstudie II — Att beskriva föräldrars uppfattningar av psykiatrisk vård och samhällets bemötande delstudie III — Att beskriva föräldrars skattning av livskvalitet relaterat till upplevd belastning, upplevd sinnesstämning samt upplevelse av bemötande och känsla av utanförskap i psykiatrisk vårdkontext.
Att vara förälder till vuxen son eller dotter med långvarig psykisk sjukdom
Omvårdnad Att vara förälder till ett vuxet barn med psykisk sjukdom tär hela tiden på föräldrarnas krafter. Det visar sjuksköterskan Anita Johanssons studier. Hon har intervjuat mödrar och fäder om hur de upplever sin vardag och samhällets attityder samt om deras erfarenheter av kontakten med den psykiatriska vården. Med studierna vill hon fördjupa kunskapen om att vara förälder till ett vuxet barn med långvarig sjukdom. Kände sig utestängda Mödrarna har ständigt sina barn i tankarna och är alltid beredda på att anpassa situationen efter barnets behov. Ibland drabbas de även själva av psykisk ohälsa. Trots att personalen tar för givet att föräldrarna ska finnas som en resurs för sitt barn, känner sig mödrarna utestängda från barnets professionella vård. Fäderna beskriver sig som engagerade och vill vara mer delaktiga. Samverkan behövs Kontakten med den psykiatriska vården upplever föräldrarna som negativ, både när det gäller personalens bemötande och känsla av utanförskap.